Det er i kölvattnet av den rett trista skönhetsdebatten, som småputtrat på landets kultursidor de siste månaderna, og SVT:s omtalade dokumentärserie ”Under kniven – om plastikoperationer och skam”, som det norske pop- og TikTok-fenomenet Aurora släskipper sin tredjeva.
Tajmningen er, om än oavsiktligt, kongenial. For sällan har det vel märkts så tydelig at vi lever i et samfunn så besatt av perfektion og kroppar, som akkurat nå. Og sällan har vel ett smart, velsvarende popalbum som pekar ut andre veier og var kjent for mer velkommet.
I rullende våg av oppdämda trummor er egentlig alt Aurora Aksnes behov for å kasta utseendefixeringen overbord. «Jeg har aldri hatt verden, så hvorfor endre for det?»
Hon, ett tjugofemårigt underbarn från Stavanger, skrev sin första världshitt redan som elvaåring. Då sittendes vid pianot og med Enya som fremste stilbilde. Låten ”Runaway”, som senere fullkomlig eksploderte på TikTok, har inspirert selveste Billie Eilish til å skrive musikk. Gillandet er ömsesidigt. Aurora har i sin tur hyllat Eilish og hennes bror og låtskrivarpartner Finneas, inte minst for hans lo-fi-produksjoner.
Fra två popstjärnorna har hav felles. Det er ikke bare Aurora og Billie Eilish i noen andre villige stjerner. Båda dras till skavankerna i så väl sina elektroniske komposisjoner som i sina poplyriska ambitioner. Och de strösslar sina låtar med melankolisk sång, alt med en vitglödgad blick på världen.
Men där Eilish ofta valt att vara skarp och svartsynt har den fem år eldre Aurora tett sig mer flummig och stjärnögd. Det spiller dock ingen roll om norsk rör sig over dansgolvet, i rymden, genom historikere häxbränningar eller via grekisk mytologi, for hon gör det lett och ledigt.
”The gods we can touch” är produsenten og låtskrivaren Aksnes tredje album sedan debuten med ep:n ”Running with the wolves” 2015. at sea storslagen kostym.
Religion, jämlikhet, mytologi, historie, seksuell frihet. Ämnena är många på norske Auroras tredje fullängdsalbum.
På nytt album og finnes gravallvaret kvar, jämteilskan över världens tillstånd, men har også fått sällskap av en oppdämd lekfullhet i lyden. Skivan känns stundtals tyngdlös, men aldri lettvindig.
Singeln ”Cure for me” er en EDM-doftande hymn om seksuell frihet. Så syntigt glittrigt at den utan problem skulle kunne passere som ett Eurovision-bidrag med konfetti, koreografi og pyroteknikk. Att den flörtar med Madonnas gränsöverskridande åttiotalsproduksjon går inte att ta miste på.
Over albumet vil være på en måte og vise popikonene andre. For här finns, liksom i Madonnas tidiga låtar, en brännande längtan efter att uppgå i någonting större än det egna jaget – vare sig det handler om en kärleksrelasjon eller en sosial revolusjon. Liksom ett konkret, kunstnerisk utforskende av vad frihet egentlig är (”Giving in to the love”), og hur dess motsats ter sig (”A dangerous thing”, ”Heathens”).
Aurora satter ihop sina låtar til elektroniske katedraler, som absolutt er effektfulla – men som etterhånden gir et aningen jevnt tykt trykk. Derfor er det glädjande når hun velger å rasera byggena under skivans andra halva och i stedet lar sångerna bæres blott av sitt fundament, som i den hypnotiskt vackra ”A little place called the moon”. Det är där och då som den absolutte svindeln oppstår.
Bästa spår: «En farlig ting», «Et lite sted som heter månen»
Les også mer om musikk og flere tekster av Alexandra Sundqvist
«Reiseelsker. Twitter-forsker. Forfatter. Ekstrem kaffeguru. Ond popkulturfanatiker.»